Just nu känns det som jag är i ett hål, visst att jag kan se öppningen, men jag är för långt ner för att ta mig upp.

Ibland känns det till o med som att det ska rasa ner över mig, och då kommer paniken i mig fram, och jag vet inte vad jag ska göra.

 

Men det känns som jag börjar, det finns många i öppningen av mitt hål som sträcker ner händerna för att hjälpa mig upp, problemer är att jag är rädd, så rädd att dom ska tappa mig så jag slår i mig hårdare i botten men samtidit kommer längre ner.

Just nu har jag vissa saker jag ser fram emot, vissa saker ger mig grov ångest och panik. Men jag känner ändå att jag måste försöka ta mig igenom det.

Jag vet att jag är stark och jag vet exakt vad jag vill, vad jag vill ha ut av livet. 
Mitt liv liksom, där jag är huvudpersonen. Egentligen kan jag ju göra vad jag vill, för vem kan säga till mig att inte göra det?

Jag önskar bara jag hade ork, just nu vill hjärnan så mycket men kroppen säger nej. Men som min bästis säger, en dag i taget. Och det är vad jag gör, tar en dag i taget, ett steg åt gången. Ibland backar jag, eller går åt sidan. Men då finns dom alltid där och leder mig rätt.

 

Är så glad för alla personer i min omgivning, dom som hjälper mig, som stöttar mig och som alltid finns där. Så otroligt tacksam även om jag inte alltid kanske visar det.