Ni vet när man vaknar och behöver ligga i sängen i minst 30 min innan man faktiskt orkar gå upp ur den. 

Ja det är min vardag, jag vill inte gå upp, jag vill dra täcket över huvudet och bara fortsätta att sova.

Dagarna känns så långa och känns som jag inte har orken till det som måste göras.

 

Igår på kvällen var det värsta på länge, panikångest och hysterisk gråt, då är jag glad att jag har folk omkring mig, som kan hjälpa mig, stötta upp mig och finnas där.
Sen gick jag och träffade några av dom finaste vännerna jag har, sånna vänner alla människor borde ha. Dom fick mig att skratta, ett riktigt skratt, så man knappt kan sluta. Så man inte vill sluta. Ett sånt skratt när man känner att det är äkta. Att allt det onda inte gör ont för en liten stund.

 

Det gäller att tänka om just nu vad det gäller allt, många samtal att ringa. Mycket som måste fixas och ordnas innan allt är klart. Men jag vet att det går, det är bara jobbigt. Men det går. 

Så många tankar så svårta att greppa. Att låssas vara starkare än det jag är. Att låssas orka stå på mina egna ben, ta tag i allt.

Jag vet att det är svårt jag vet att det är hårt. Men på något sätt måste jag försöka att kämpa mig uppåt. Jag känner ju att jag ramlar längre ner, men just nu känner jag bara att jag vill ha närhet, av dom som vill ge mig det. Dom som vill vara med mig. 

Ibland önskar jag att orken räckte, men just idag räcker den lite extra.